Jag kom på att jag inte delat med mig av min förlossning med Elodie mer än lite kortfattat i ett tidigare inlägg, så här kommer "the full story" för er som är intresserade:
Jag började få lite annorlunda förvärkar dagen innan förlossningen. (Vecka 38+3) Då var jag och besökte min vän Yohanna i Eskildstuna. Robert och Grimm stannade hemma. Yohanna tog några fina gravidbilder på mig och jag kände mig helt "normal" under sessionen men på eftermiddagen efter fotograferingen så började jag få en kraftigare molande värk. Jag sa till Yohanna med lite oro i rösten att "nu borde jag nog åka hem så fort som möjligt". Ja, för jag körde ju bil dit och jag var lite (väldigt) orolig för att värkarbetet skulle köra igång mitt på motorvägen.
Bilden ovan är alltså tagen dagen innan förlossningen. Måste säga att jag ändå såg rätt fräsch ut ;-)
Hur som helst, hem kom jag men jag ska erkänna att det inte var helt lätt att köra bilen när sammandragningarna blev starkare. Väl hemma så lugnade det dock ner sig och jag kunde faktiskt sova riktigt gott den natten. Minns att jag kände mig lite besviken över att det stannade av. Jag var ju jäkligt trött på att vara gravid vid det laget. Men så när jag var på toa samma förmiddag så såg jag blod på pappret. Då kom hoppet tillbaka och det dröjde inte länge förrän värkarna kom mer och mer regelbundet.
Den eftermiddagen/kvällen skulle vi på kräftskiva hos min mamma. I bilen dit hade jag värkar var 4-5 minut. Så jag ringde in till BB och förvarnade. Svaret jag fick var "vi har fullt så om du kan hålla ut så länge som möjligt innan du åker in vore det bra" ...
Väl på kräftskivan hade jag aningens svårt att koncentrera mig. Värkarna fortsatte att komma tätt. Ibland kom de redan var tredje minut och ibland var fjärde. Jag lyckades i alla fall andas ut alla utan problem och däremellan åt jag en kräfta.
Runt kl 19 ringde jag förlossningen igen och sa att nu kommer de var tredje minut. Då sa kvinnan "det är ju väldigt ofta Hannah. Nu måste du komma in" Så vi åkte in och var inne på förlossningen runt halv nio på kvällen.
Vi blev tilldelade ett rum direkt men det dröjde innan vi fick träffa en barnmorska. Så vi skötte oss själva därinne och jag fick ligga i sängen så att de kunde mäta barnet hjärtljud medan vi väntade på barnmorskan. Nu började värkarna bli jobbigare. Jag minns att jag var orolig för att jag inte skulle ha öppnat mig något alls men när jag väl blev kollad så var jag öppen 4 cm i alla fall. Jag fick ett nattlinne och de sexiga mormor-trosorna och de visade hur lustgasen fungerade och vart vi skulle trycka om vi behövde hjälp med något. Robert tog lite bilder på mig (han hade min tillåtelse) under värkarbetet.
Det är verkligen så att man faktiskt glömmer bort hur ont värkarna kan göra. De är liksom "brännande" inombords på något sätt. Hur som helst så vill jag ha epidural så fort som möjligt. Bad om den redan efter en timme på BB men det dröjde ytterligare en timme, 22.30, tills jag fick smärtlindringen. Med Grimm tog ju epiduralen FÖR bra. Jag kände ingenting. Inte ens krystvärkarna sen men den här gången så var den mycket "mildare". Jag hade fortfarande ont men inte panikont.
Jag minns att jag kort efter smärtlindringen började känna ett annorlunda tryck nedåt och att jag var extremt kissnödig. Sköterskan på rummet sa att det bara var att gå på toaletten. Så här i efterhand så inser jag ju att det var utdrivningsskedet som var igång men jag tror att sköterskan inte trodde att det skulle gå så fort. Efter toalettbesöket ber jag dem känna hur öppen jag är och barnmorskan utbrister att "du ska ju föda nu". Hon gör hål på fostervattnet och på tre krystvärkar är hon ute. Kl 23.27 den 20 augusti 2016 sa det PLOPP!
Alltså, DEN känslan går ju typ inte att beskriva. När man får se sitt barn första gången och hålla den lilla lilla varma kroppen mot sin. Och bebisskriket låter som en symfoniorkester ackompanjerat av Bach him self! Min första reaktion var: en till Grimm! De va verkligen kopior förutom att Elodie var mindre. 3060 gram vägde hon. En perfekt liten människa!
Eftersom det var så fullt på BB dröjde det in på morgonkvisten innan vi fick ett rum på BB-hotellet. Så Robert fick sova sittande i en fåtölj med lilla nyfödda Elodie mot bröstet. Han hade det nog rätt bra där ändå ;-)
Ser ni likheterna på bilden ovan?
Dagen efter fick vi besök av hela familjen. Så fort jag såg Grimm komma gående i korridoren mot mig brast det för mig. DÅ kom alla fantastiska känslorna. Och vad stor han hade blivit tyckte jag. Innan Elodie kom hade han ju varit min lilla bebis och nu hade han plötsligt förvandlats till en riktig pojke.
Han var så fin mot henne (och är fortfarande 4 månader senare lika fin mot henne)
Resten av familjen myste också på med det lilla miraklet.
Om jag ska sammanfatta den här förlossningen så måste jag säga att den var näst intill perfekt. Det som drar ner "betyget" aningens är att det var fullt på BB så vi hade nästan aldrig någon personal inne på rummet. Tack och lov för att det var min andra förlossning så att jag kände mig mer trygg i vad som skulle hända.
fin berättelse och modiga bilder!