SJÄLVÖMKAN
I dag känner jag lite miserabel. Jag tycker lite synd om mig själv (ja det är tillåtet att självömka ibland bara man inte gör det jämt). Jag känner mig utarbetad, på väg mot väggen i full hastighet. Utarbetad i hemmet. Jag är såååå trött! Jag har inte sovit en hel natt (kan räkna hela nätter på mina två händer) på snart 2,5 år. Jag tar största ansvaret för barnen, dygnet runt, när Robert är borta och jobbar.
Nu har jag varit sjuk och är fortfarande lite matt i en förkylning men ändå är jag tvungen att jobba 150% som "hemmafru" (som även gör lite andra jobb vid sidan av) Jag skulle behöva en helg på spa Delux. Eller ta in på ett hotell och bara sova sova sova. Men tyvärr kommer mitt schema se ut så här till och med juni. Robert kommer hem ikväll i alla fall men bara tre dagar sen åker han bort igen.
Känner mig inte alls som mig själv. Hela jag, den jag är, är ställd på paus. Jag kan inte ens gå ut själv och ta en kvällspromenad och ANDAS och TÄNKA... Den enda egentid jag får är när jag sitter själv i bilen påväg mot ett plåtningsjobb eller när jag åker och handlar. That's it. Haleluja för livet just nu! ;)